Nuckös historia

Nuckös historia
Om namnet Noarootsi (Nuckö)
Betydelsen och härstamningen av namnet Noarootsi är höljd i dunkel. Man har försökt härleda betydelsen från både det estniska och svenska språket dock utan att åstadkomma en vattentät förklaring.
Den folketymologiska förklaringen är att svenskar förr i tiden bar en slidkniv i bältet, vilket skulle ha givit upphov till namnet Noarootsi (det estniskt ”noa” är genitivformen av ordet ”kniv” och ”rootsi” betyder svensk eller Sverige). Versionen är dock inte trovärdig. Noarootsi är ju inte det enda ortsnamnet med slutdelen ”rootsi” (svensk-) i Estland. Även Vormsi (Ormsö) har haft ett parallellnamn som Hiiurootsi ö och t.ex. söder om Virtsu finns ett ställe som heter Pivarootsi.

Om Nuckös tillkomst
Nuckö är en av flera halvöar vid den estniska västkusten. Halvön, såsom även halvöarna Virtsu och Saastna, var länge en ö, men på grund av landhöjningen förenades den med fastlandet. Enligt folksägnen på Nuckö flydde den svenska flottan en gång i tiden till Haapsalu (Hapsal) genom sundet mellan Nuckö och fastlandet. Och man vet, att i juli 1715, lämnade Peter I sitt fartyg liggande för ankar vid Odensholm och seglade till Hapsal genom samma sund.
För årtusenden sedan - under den av Östersjöns utvecklingsetapper som geologerna kallar Limneahavet - lyfte sig den dåtida havsbottnens högsta punkt upp ur havet vid nuvarande Pasklep. Kampen mellan hav och land tog vid och pågick tills nuvarande Pasklep-Birkasåsen slutligen nådde ovan havsytan. Då bildade den en kedja av små öar i nordvästlig-sydostlig riktning. Idag har åsen redan stigit 10 meter över havsytan. Landhöjningen fortsatte i sakta mak. Ur havet runt om ön höjdes andra mindre öar som förenades med den stora och ön växte mer på bredden än i höjden.
År 1770 var Nuckö fortfarande en avskild ö. I sundet mellan ön och fastlandet låg två större öar – Harga och Lyckholm. Ramsholm, som låg i väster, var avskild från Nuckö med ett brett sund.
År 1782 skriver pastor A.W. Hupel från Põltsamaa att Nuckö var avskild från fastlandet endast när det blåste från havet och vattenståndet var högt. Vanligen kunde man passera sundet genom att använda häst eller gå till fots på stora stenar. Vattnet började stiga när vinden hade blåst en timme från öppet hav. Öns slutliga förening med fastlandet skedde i mitten av 1800-talet. 

Om Nuckös historia
Nuckö socken var det enda området på Estlands fastland där den svenskspråkiga befolkningen utgjorde en majoritet. År 1934 bodde i socknen 4388 invånare, varav 2697 (67%) svenskspråkiga. 
Fram till forntidens slut var dagens Nuckö praktiskt taget obebott. Svensk bebyggelse uppkom vid 1200-talets mitt. Huvuddelen av kolonisatörerna kom från det som idag utgör södra Finland. Till Estland ankomna nybyggare gavs en rad privilegier, som huvudsakligen bestod i personlig frihet och rörelsefrihet samt skattelättnader. Sin största utbredning fick den estlandssvenska bebyggelsen i början av 1500-talet. Under andra delen av 1500-talet, under det livländska kriget, härjades Nucköområdet av ryska härar. På 1580-talet kom Nuckö under svenskt herravälde och förblev så fram till 1710.
Svensktiden innebar å ena sidan upplivning av det andliga livet - på Nuckö grundade man den första kända folkskolan i Estland, Nuckö kyrka fick systerkyrkor (kapell) i Sutlep, Roslep och på Odensholm. Å andra sidan grundades i området på 1600-talet flera adelsgods som gav upphov till en begränsning av estlandssvenskarnas gamla rättigheter. Därmed inleddes estlandssvenskarnas långa kamp för frihet.
Under det stora nordiska kriget (1710-1711) drabbades Nucköområdet av en stor pestepidemi. Invånarantalet sjönk med 2/3 och flera byar dog helt ut. I de övergivna byarna bosatte sig ester från inlandet och med detta började en estnicering av Nuckö socken. 
År 1816 avskaffades livegenskapen i guvernementet Estland. Detta berörde inte estlandssvenskarna och således var deras läge ganska oklart - de hade aldrig egentligen varit livegna men i verkligheten var de nu heller inte fria. Lokal självstyre och skolordning för bönderna, som tidigt hade införts i det övriga Estland, infördes i Nuckö först 1856.
I mitten av 1800-talet började en andlig förnyelse. Grundandet av skolor krävde en svenskspråkig lärarkår. För att förverkliga detta stiftades i Paskleps herrgård ett lärarseminarium som var verksamt i 14 år. Följden blev att man på 1890-talet hade utvecklat ett nätverk av svenska skolor i Estland.
I början av 1900-talet blev Nuckö centrum för estlandssvenskarnas andliga liv – här grundades den första sångföreningen och det första svenskspråkiga lånebiblioteket, här började man ge ut den första estlandssvenska kalendern och grundade den svenskspråkiga kulturföreningen Svenska Odlingens Vänner (S.O.V). År 1920 öppnades i Birkas herrgård den svenskspråkiga Birkas Folkhög- och Lantmannaskolan, som var verksam fram till 1943. Under Estlands självständighetstid blev umgänget med finlandssvenskar och rikssvenskar betydligt livligare. Mycket aktivt var skeppsbygget och sjöfarten i Rickulområdet. Såväl till Finland som till Sverige exporterades fisk, potatis och äpplen. Estlands äldsta bevarade segelfartyg byggdes 1925-1927 i Spithamn av båtmästaren Mattias Schönberg. Galeasen heter ”Hoppet” och hon ligger nu i Stockholm i Sverige. 2003 grundades en insamlingsstiftelse med syfte att restaurera ”Hoppet”. Man hoppas, att arbetena ska bli färdiga år 2006. Information: www.hoppet.se. 
År 1939 anlades sovjetiska militärbaser i Estland. Vid denna tid evakuerades helt befolkningen på Odensholm. I och med införandet av sovjetmakten kom området att hamna i en stängd zon. Det blev omöjligt för befolkningen att fortsätta med sina tidigare sysselsättningar och 1943-1944 lämnade de flesta estlandssvenskarna Estland. I stället anlände till Nucköområdet krigsflyktingar från östra Estland och Ingermanland. 
Ett nytt tidevarv började i Nuckös historia i slutet av 1980-talet. Gränszonen upphävdes och de gamla Nucköborna fick återvända till sin hembygd. 1988 ordnades de första hembygdsdagarna. 1989 kom svenskundervisning åter igång. 1990 grundades Nuckö Gymnasium.
1990 återinvigdes Nuckö frihetsmonument. 1991 fick Nuckö kommunrättigheter. 1993 öppnades Paskleps folkhögskola, som 2002 reorganiserades och bytte namn till Svenska folkhögskolan i Estland. 

Invånarstatistik för Nuckö kommun 1934-2004:
1934 4388 invånare
1959 1606 invånare
1970 1321 invånare
1979 1035 invånare
1989 909 invånare
1999 884 invånare
2004 895 invånare